Vårdens historia och utveckling
detta var svårt att rekrytera provinsialläkare då dem hade lågt anseende i läkarkåren. Den inledande vårdcentralen Socialstyrelsen tog fram ett »Principprogram på grund av den öppna vården« [1] med riktlinjer till en kraftig satsning på öppenvård utanför sjukhusen. Till en början fanns krav på för att provinsialläkaren skulle vara medicine doktor och äga sin bostad nära landshövdingen. Det fanns erhålla sjukhusläkare.
Reformen skulle dock få stor innebörd för primärvårdens utveckling. Så blev det dock inte. Sjukhusläkarkåren med olika organspecialister hade samtidigt vuxit kraftigt vid de snabbt expanderande sjukhusen och utgjorde nu 50 procent av kåren.
DEN SVENSKA ALLMÄNMEDICINENS HISTORIA
I slutet från talet fanns dock endast tjänster, vilket motsvarar invånare per provinsialläkare. Han fick inte heller lämna distriktet utan landshövdingens tillstånd. Omkring kalenderår fanns det omkring tjänsteläkare, vilket innefattade både provinsialläkare och stadsläkare. I stället skulle man bygga ut den öppna specialistvården. Utvecklingen besitter varit omvälvande, fylld av förhoppningar, besvikelser samt stridigheter — både med andra specialiteter samt med politiker.
Under talets första hälft växte tjänsteläkarkåren mycket blygsamt och uppgick till endast 17 procent av läkarkåren. Provinsialläkarväsendet i kris På talet var provinsialläkarväsendet inne i ett svår kris. Provinsialläkaren skulle förestå hospitalet, besöka fattiga som var sjuka, övervaka befolkningens välbefinnande, upplysa om lämplig mat och dryck, samt ge råd om barnuppfostran. Provinsialläkare kunde man bli om man inte »dög« till någon sjukhusspecialitet.
Vid sjukhusen och även fristående ifrån dessa hade bildats polikliniker för vissa specialiteter och sjukdomar. Vid denna tid infördes särskilda krav för allmänpraktik eller allmänläkarkompetens omfattande tre års tjänstgöring vid olika sjukhuskliniker. Detta efter kraftigt motstånd och många protester från dem tidigare statligt anställda läkarna, som befarade sämre villkor [1]. Nya tjänster för provinsialläkare inrättades, och enläkarmottagningarna ersattes efter hand av flerläkarstationer.
Allmänmedicin är idag den största specialiteten inom medicinen, med en utbildning jämförbar med övriga specialiteters. Enda krav för att få position som provinsialläkare var åtta månaders tjänstgöring vid sjukhus. Allmänläkarvården var sålunda helt dominerande. detta blev allt svårare att rekrytera unga doktor som hellre lockades av en karriär vid sjukhuset, med möjlighet till specialistutbildning. Patienterna sökte sig också hellre till sjukhusens öppna mottagningar, då man litade mer på de specialister som hade tillgång till laboratorieundersökningar, röntgen samt liknande.
Samtidigt är det endast 25 kalenderår sedan allmänmedicin blev en egen medicinsk specialitet. Allmänmedicinska avdelningar finns vid alla sex högskola som bedriver läkarutbildning och forskning. Trots långa väntetider i överfyllda väntrum och högt uppdriven arbetstakt hos läkarna hyste allmänheten förtroende till denna vårdform, och besökstalen ökade betydligt. Man diskuterade i den statliga ÖHS-utredningen [2] mot och med om provinsialläkarna skulle avskaffas.
Begreppet vårdcentral lanserades, och startade landets första vårdcentral i skånska Dalby. Vägen dit var omvälvande, fylld av förhoppningar, besvikelser och konflikter tillsammans med olika specialister, politiker och andra men även fylld av framgångar som så småningom ledde till att allmänmedicin numera är en betydande och respekterad specialitet vid sidan av dem övriga. Vårdcentralen bemannades med enbart allmänläkare samt hade forskningsanknytning till Lunds universitet.
För för att lättare kunna förstå allmänmedicinens, allmänläkarnas och primärvårdens situation i dag och den tänkbara fortsatta utvecklingen, är det viktigt att se åter och söka allmänmedicinens rötter. Arbetet var slitsamt och isolerat vid enläkarstationer med stor bundenhet av ständig jourtjänst. Från att provinsialläkarväsendet plats nedläggningshotat på talet har allmänmedicin vuxit fram som en egen specialitet med ansvar på grund av läkarutbildning, handledning och forskning.
Källor till hälso- och sjukvårdens historia
Även om många provinsialläkare i praktiken ändå hade 10—12 års sjukhuserfarenhet, blev kunskaperna snart föråldrade i brist vid fortbildning. Sammanfattat En översikt ges av allmänmedicinens utveckling från slutet av talet och vidare, med tonvikt på de senaste 50 år. Man beslöt att rusta upp provinsialläkarmottagningarna samt gradvis övergå från enläkarmottagningar till två- alternativt flerläkarmottagningar.
Majoriteten av läkarkåren bestod av allmänpraktiserande privatläkare. Samtidigt tillkom ett ökat utbud från fortbildningskurser, bland annat provinsialläkarfondens kurser på 1—2 veckor, vilka sammantaget bidrog till att utveckla allmänläkarnas kunskaper och färdigheter. Därtill kom för att nästan 40 procent av tjänsterna var vakanta. Tidig historik Allmänmedicin och allmänläkarvård har sitt ursprung i provinsialläkarväsendet, som kom till inom slutet av talet [1].
Landstingen tar ovan från staten År övertog landstingen ansvaret på grund av provinsialläkarna. Ofta tillkom dubbelförordnande för ett vakant granndistrikt.